Izzanh

Jag hjälper tjejerna i stallet.

Eller, tja… tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern.

Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i samman­hanget.

Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen.

Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör.

De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund.

Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar.

Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete.

Aptungt.

Och hästar är inga leksaker.

Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp).

Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst…

Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget.

Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar.

Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport.

En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig.

Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser.

Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade.

Hästtjejer är, med andra ord, the shit.

Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden.

Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete.

Stark självkänsla.

Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet. Varje dag. Tog ansvar. Varje dag.

Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan.

Eller en skoterverkstad.

- Jens Ganman